tråkigt besked!
Syrran ringde idag och berättade att vår farmor precis haft sin sjätte hjärtinfarkt på ganska kort tid, och om jag ville träffa henne igen så e det nog läge att åka dit å hälsa på nu.
Farmor e inte någon som jag träffar särskilt ofta... jag har sett henne en gång på 17 år så det e nog dags att åka nu då!
Men även om det gått lång tid sen sist så är hon ju ändå min farmor så självklart vill jag ju åka dit då.
Det e mycket känslor som far runt i huvet nu, ekonomin, jossans rum, och massor mer och så det här beskedet... inte kul inte.
I morgon får vi tanka upp chevan å tuffa upp till Dalarna 36 mil dit bara.
Allt med resan e ju dock inte negativt, jag har ju ändå typ 10-15 kusiner och pappas 7 syskon där oxå :)... kanske e fler kusiner nu då:) När jag sen ändå e där så ska jag nog passa på att sätta ett ljus vid pappas grav, den 2:A mars så va det 17år sedan han gick bort... helt sjukt va mycket jag saknar honom och det känns som det va bara nåt år sen.
Den här sjuka känslan att veta att han inte finns mer, att jag hur mycket jag än vill så kan jag inte säga det jag vill säga till honom... 5 minuter hade ju vart nog... bara några ynkliga ord liksom, men det går inte! FAN
Det e så mycket jag vill att han skulle fått se och uppleva, mina barn och hus och sånt, sånt man velat att han skulle sett.
Men det ser han nog från där han e nu. Det e lite jobbigt bara att jag inte VET att han gör det, allt hade vart mycket lättare då.
Jag minns fortfarande kvällen innan han dog som om det vore igår, det va så konstigt när man tänker efter...
Det var på kvällen jag hade cycklat dit efter skolan å pappa hade lagt sig i sängen å tittade på vasaloppet, han gick inte ens upp när han sa hej då. Han gav mig en väldigt hård kram och sa att vi ses kanske imorgon igen och att jag skulle cyckla hem innan mamma blev orolig. Dagen efter sa min lärare till mig när jag va på väg till matsalen att jag skulle ta mitt pick och pack och gå hem bums... det hade hänt något sa hon... det får du prata med din mamma om sa hon bara.
Jag va skitskraj på vägen hem, jag trodde morsan hade hittat en snusdosa eller nåt men hon sa bara att jag skulle sätta mig ner med gråten i halsen. Jag minns att jag frågade va de va... har mormor dött frågade jag. Nej svarade hon sen sa hon... inte mormor... men pappa! Då rasade hela min värld kan jag säga, jag hörde inte va hon sa efter det allt liksom svartnade.
Det va nog allt för idag tror jag , det blev mycket känslor på en gång. ska försöka få med kameran å kanske lägga upp nåt kort imorgon från trippen.
hej hej
Farmor e inte någon som jag träffar särskilt ofta... jag har sett henne en gång på 17 år så det e nog dags att åka nu då!
Men även om det gått lång tid sen sist så är hon ju ändå min farmor så självklart vill jag ju åka dit då.
Det e mycket känslor som far runt i huvet nu, ekonomin, jossans rum, och massor mer och så det här beskedet... inte kul inte.
I morgon får vi tanka upp chevan å tuffa upp till Dalarna 36 mil dit bara.
Allt med resan e ju dock inte negativt, jag har ju ändå typ 10-15 kusiner och pappas 7 syskon där oxå :)... kanske e fler kusiner nu då:) När jag sen ändå e där så ska jag nog passa på att sätta ett ljus vid pappas grav, den 2:A mars så va det 17år sedan han gick bort... helt sjukt va mycket jag saknar honom och det känns som det va bara nåt år sen.
Den här sjuka känslan att veta att han inte finns mer, att jag hur mycket jag än vill så kan jag inte säga det jag vill säga till honom... 5 minuter hade ju vart nog... bara några ynkliga ord liksom, men det går inte! FAN
Det e så mycket jag vill att han skulle fått se och uppleva, mina barn och hus och sånt, sånt man velat att han skulle sett.
Men det ser han nog från där han e nu. Det e lite jobbigt bara att jag inte VET att han gör det, allt hade vart mycket lättare då.
Jag minns fortfarande kvällen innan han dog som om det vore igår, det va så konstigt när man tänker efter...
Det var på kvällen jag hade cycklat dit efter skolan å pappa hade lagt sig i sängen å tittade på vasaloppet, han gick inte ens upp när han sa hej då. Han gav mig en väldigt hård kram och sa att vi ses kanske imorgon igen och att jag skulle cyckla hem innan mamma blev orolig. Dagen efter sa min lärare till mig när jag va på väg till matsalen att jag skulle ta mitt pick och pack och gå hem bums... det hade hänt något sa hon... det får du prata med din mamma om sa hon bara.
Jag va skitskraj på vägen hem, jag trodde morsan hade hittat en snusdosa eller nåt men hon sa bara att jag skulle sätta mig ner med gråten i halsen. Jag minns att jag frågade va de va... har mormor dött frågade jag. Nej svarade hon sen sa hon... inte mormor... men pappa! Då rasade hela min värld kan jag säga, jag hörde inte va hon sa efter det allt liksom svartnade.
Det va nog allt för idag tror jag , det blev mycket känslor på en gång. ska försöka få med kameran å kanske lägga upp nåt kort imorgon från trippen.
hej hej
Kommentarer
Postat av: Bibbie
oj oj tunga tankar men bra att bearbeta Kram Bibbie
Trackback
